Deprimerande vecka...

Veckan började bra...

I måndags var jag riktigt glad, det var kul på jobbet och på kvällen var jag och Theresia och tränade på Nautilus.

Vi tränade i 2 timmar och avslutade med att sola solarium.

Det känns otroligt skönt i kroppen efter en ordentlig träning

.

På tisdagen ställde jag klockan på 06.00 för att gå ut på en morgon promenad..

Det var en lagom kall morgon, -8 grader och uppehåll.

Jag gick runt älven, det är en promenad på ca 6 km.

Det är så skönt att gå en morgon promenad, man får lite tid att tänka och kroppen vaknar upp innan man ska till jobbet.

Det är ännu bättre en vår eller sommarmorgon. (snart är vi där)

Jag gick på cykelvägen och hade ca 500 meter kvar hem.

Då hände det.....

Jag halkade till med mitt vänster ben, Det gjorde ont som FAN och det gick nästan som en stöt genom kroppen..

Det var en känsla som jag har känt ett flertal gånger under de senast åren..

Jag hade gjort illa knät igen...

.

Det första jag kände var en stor ledsamhet....

Jag mår bra av att motionera och vill göra det så ofta jag har tid, och jag blir så JÄVLA LESS på att mitt knä hindrar mig hela tiden...

.

Jag haltade hem och ville bara gå och lägga mig, för att vakna upp och se att knät var okej igen........

.

Men det funkar ju inte riktigt så.

.

Jag klarade av att köra bil så jag åkte till jobbet.

Under dagen kändes det ganska bra i knät, men på kvällen började det värka..

Sen har veckan bara varit deprimerande....

Jag har inte haft lust med någonting, inte änns att skriva på bloggen..

.

Jag kan gå men har ont i vänster knä...

Idag fredag känns det iallafall skapligt bra...

Nästa fredag ska jag äntligen iväg på magnetröntgen av knät.

Nu bara längtar jag efter att få det gjort, och även förhoppningsvis en operation av mitt förbannade knä.

.

.

För övrigt så blev Rasmus av med sitt gips i onsdags, jag har inte träffat honom men allt gick bra, men han var stel i armen ibörjan.

Han har fortfarande spikarna kvar i tre veckor, men nu kan han i allafall använda armen igen..

Emilia har tagit hål i öronen, hon berättade att det bara gjorde lite ont, men det blev jätte fint

Jag har inte träffat henne heller...

.

Jag längtar efter barnen...

.

Vilket deprimerande inlägg det blev, men det speglar nog min vecka ganska bra..

.

Men jag tror att det är viktigt att man får känna sig deprimerad (eller vad man nu vill kalla det)

Jag försöker tänka så här:

Ju mer deprimerad man är, desto mindre krävs det för att man ska känna sig lite glad.

Det kanske lät lite fel....men jag menar att man ska se det positiva, även om man inte känner sig så lycklig för tillfället, för då kan det bara bli bättre..

.

Tack för idag...

Snart ska jag gå och lägga mig för att vakna upp till en roligare dag i morgon..