Kebnekaise bestigning. (Påskafton, 2009-04-11)

Jag tänkte skriva ner hur dagen var medans

det är färskt i minnet,

kul att ha kvar och läsa senare!

(Toppbestiging via västra leden)

.
Vi hade klockan på 06.00, men vi låg kvar och slöade till 06.20. Då åt vi vår vanliga frukost, Havregrynsgröt med torkad frukt, tillagad på Tomas trangiakök.

(Som vi äntligen fått att fungera, nu med rätt bränsle, Tenol)
Sen hämtade vi vatten, vi hade totalt med oss 5,3 liter.

Vi hade även med oss varma kläder, kök, 2 paket tortellini, 4 energi bars, 2 burkar makrill.
Vi gav oss i väg 07.30, Jag på snöskor och Tomas på randoneé skidor med stighudar.

Från fjällstation är det först en transportsträcka på ca: 4 km innan man kommer till foten av Kitteldalen.... På vägen såg vi två små laviner på ett annat berg (Singitjåkka), eftersom det var plusgrader och solen sken igenom emellanåt så ökar risken för laviner.

Västra leden går upp genom Kitteldalen, där det är två branta berg på var sin sida så vi ringde fjällanläggningen och frågade om lavinfaran.

Men de sa bara att de inte gör några lavin rapporter.

Så vi fortsatte, men med ett öga uppåt bergsväggen.

.
Kitteldalen är första stigningen, den är 2 km lång med en höjdskillnad på 300 meter. (Det kan jämföras med Romme Alpin som har en höjdskillnad-fallhöjd på 275 meter).

På väg uppför Kitteldalen.

.

När vi hade tagit oss upp för Kitteldalen så blev det lite mindre lutning och vi hade ett gigantisk

berg framför oss, vi var då uppe på 1200 meter.

Tomas sa att vi skulle över det berget för att komma till Kebnekaise.

Aldrig sa jag, du måste skoja, Jag trodde inte på honom.

(Men det skulle visa sig att det var så)

.
Vi kom till nästa stigning som är otroligt brant och ser omöjlig ut.

Den andra stigningen är ca 600 meter lång med en fallhöjd på 200 meter,

vi tog oss upp till slut, men då var benen spaghetti.

Vi är nu uppe på 1450 m. Nu började molnen skingras och vi ser ut över bergen,

vilken otrolig och mäktig utsikt.
Nu hade vi en ganska stenig brant framför oss.
Det gick ganska bra för mig men det var jobbigare för Tomas som nu hade fäst skidorna bak på ryggsäcken.

Kort av mig ner mot Tomas

.

Kort av Tomas upp mot mig.

.

Den steniga bergsväggen visade sig vara berget Vierramvare 1711 m högt som man var tvungen att gå över på vägen mot Kebnekaise. Det var en sträcka på 1 km och 250 höjdmeter till toppen.

På väg uppför så såg vi renar på bergssidan.

Vi träffade även svensk som var på väg ner. Han sa att han inte ville åka ner i kaffedalen eftersom han inte var så duktig på skidor. Vi visste att efter denna stigning så skulle det gå nedåt innan vi var vid självaste Kebnekaise. Men vi tänkte inte så mycket mer på vad han sagt. Vi kom upp på toppen av Vierramvare ungefär klockan 13.00. Då var vi ordentligt utmattade och behövde mat.

Tomas satte på leukoplast på sina fötter, han hade början till skavsår på flera ställen på vänster fot. Jag satte igång köket, det visade sig att vi glömt fylla på behållaren med bränsle, och det var inte mycket kvar. Vi kunde koka tortellinin i kanske 5 min (ska koka 12-15) innan det var slut. Men det smakade bra ändå, kanske en aning hårda.

.
När vi ätit klart och begav oss nedåt mot kaffedalen förstod vi honom i den förra backen....
Nu hade vi en nedförsbacke som hette duga. Vi skulle ner från 1711 m till ca 1500 m, som var den så kallade kaffedalen. Sen var det bara drygt 600 höjdmeter kvar till toppen.
Vi blev lite oroliga, kommer vi hinna upp till toppen och ner igen innan det blir mörkt,

går det att sova toppstugan?

Vi hade i alla fall med oss mycket kläder. Men vi måste sätta fart.
Vi tog oss sakta men säkert ner för norrsidan på Vierramvare och befann oss i kaffedalen.
Vi hade återigen ett jätte berg framför oss. Men det var bara att börja ta sig uppåt. När det är så brant så måste man gå i zick zack uppför bergssidan, det blir mycket längre men det är enda sättet. Vi hade tur att det var fler som hade gått före oss, så vi hade spår att följa.

Vi kämpade på uppför, Tomas hade det tufft för han sjönk ner i snön emellanåt,

det var lättare för mig uppför, när jag hade snöskor.

Men det var svårt underlag, solen hade legat på den bergssidan under hela dagen så det var väldigt porös och blöt snö.

Efter en evighet såg vi toppstugan.

Det var en märklig syn, den var totalt igen snöad, när vi gick runt stugan såg vi att dörren var utslagen inifrån av snö, hela stugan var fylld av snö. Ganska mäktiga naturkrafter här uppe, vi var nu uppe på 1900 m.
Vi insåg också att det går inte att sova här, vi måste ner efter toppbestigningen.
Vi hade haft en man och kvinna framför oss uppför Kebnekaise och de hade lämnat sina ryggsäckar vid toppstugan, så vi gjorde också det.
Sen gick vi uppåt mot toppen. Vi tittade inte på någon karta på slutet så vi trodde att toppen fanns bara en liten bit upp. När det igentligen var drygt 200 höjdmeter.
Vi fortsatte uppåt och berget verkade aldrig ta slut...

Till slut såg vi, som en gigantisk strut tona upp sig långt där framme.
Paret som var före oss var på väg uppför toppen,

de såg så små ut på den gigantiska snö 'struten'.

Vi fortsatte och mötte dem på väg ner,

de frågade var vi kom i från,

vi sa -fjällstationen,
De sa -oj då, då har ni en bit tillbaka.
Klockan var då ca 16.30.
Vi var äntligen framme vid toppen, bara 20 meter till! Det var mäktigt att klättra upp de sista metrarna på Kebnekaise...det var klar blå himmel och vi var högst upp i Sverige...
Tomas gick upp först, själva toppen var så liten att bara en person kunde vara uppe åt gången.

Tomas var på toppen och jag tog kort.

Sen var det min tur, det var trångt men vi kröp runt varandra. Det var ganska läskigt på toppen, det var stup på flera hundra meter åt tre håll, det blåste en hel del.

Jag han inte tänka så mycket på själva toppen, det var mer efterråt när jag kommit ner ca 20 meter från själva toppen som det kom en sån skön känsla i kroppen. Men det var en sak jag tänkte på och ville göra på toppen....ringa min dotter Emilia!
Jag pratade med henne från toppen av Kebnekaise.....(jag kommer ihåg samtalet ordagrant)
JAG-hej gumman, vet du vart jag är
EMILIA-nä
JAG-på toppen av Kebnekaise, jag är på sveriges högsta topp
EMILIA-Jaha
JAG-jag ville bara ringa och berätta det, jag älskar dig
EMILIA-jag älskar dig pappa
JAG-vi hörs sen, hej då
EMILIA-hej då pappa
.
Emilia har varit så go och orolig för mig, när hon fick veta att jag skulle till Kebnekaise..
Du får inte ramla ner pappa...
Hon har pratat mycket om det, och jag tror hon har varit lite orolig.
Det var så skönt att prata med henne där uppe.
(tack för det telia)

Sen hasade man ner de 20 metrarna från toppen så man kom på det stora mäktiga taket av Kebnekaise där man vågade stå igen.

Där gjorde jag ett blogginlägg medans Tomas tog lite kort och filmade lite med den vanliga kameran...

Sen var det bara hemvägen kvar.
Vi gick över den stora
plattan uppe på Kebnekaise, när det helt plötsligt dök upp en helikopter från klippkanten, den saktade in lite men flög sedan rakt över oss mot toppen, den saktade in och cirkulerade sedan ett varv runt toppen.
Tomas och jag fortsatte sedan ner för bergssidan mot toppstugan (nya). Vi gick nedåt och trodde vi gick samma väg ner...men vi såg inte till toppstugan. Vi kom ända ner till den så kallade fångstarm:en, det är skyltar som visar vägen mot nya och gamla toppstugorna.. då insåg vi att vi gått för långt, vi följde skyltarna och såg huset efter kanske 100 meter.
Vi kom fram, tog på oss ryggsäckarna och förberede oss för att gå ner de 400 höjdmeterna till kaffedalen.

Jag tog av mig snöskorna för det är lättare och går snabbare utan dem ner för berget.

Vi kom ner till kaffedalen ca 18.30.
Då var vi riktigt trötta och det värkte ordentligt i benen.

Vi åt var sin makrills burk vi haft med oss, vi delade upp vattnet vi hade kvar, vi fick ca 4 dl var. Vi behövde få i oss så mycket som möjligt innan vi skull över Vierramvare igen.

Nu skulle vi först uppför ca 210 höjdmeter.
Det var väldigt jobbigt men tillslut var vi uppe.

Tomas tog sina skidor som han lämnat där på toppen.

Solen började sänka sig över bergen, och det var otroligt vackert,

men nu längtade man hem till tältet.

Från toppen av Vierramvare ser man faktiskt toppen av Kebnekaise.

Tack och lov var det bara nerför men det var drygt 1000 höjdmeter och ca 8000 längdmeter kvar till tältet. (Det är som att gå ner för 3.7 Romme alpin)
Första steget ner var den steniga och branta sydsidan av Vierramvare.

Jag gick väldigt försikigt ner, var livrädd att något skulle hända med knät.

Hade något hänt med knät där uppe så hade enda vägen ner varit med helikopter.
Tomas kom ner långt före mig.

Jag tog ett häftigt kort av honom uppifrån.
När jag kom ner hade solen nästan gått ner bakom bergen. klockan var nu 20.30
Nu hade vi bara två branta backar kvar att ta oss ner för.

Det jobbigaste var att det inte fanns något vatten...
Nästa backe och även Kitteldalen gick på vilja, vi bara gick och gick.

Det var väldigt sjönt att komma ner från Kitteldalen och veta att vi var nere från berget och att det bara var en transportsträcka kvar. (transport sträckan var ca 4 km)
Tomas åkte skidor och jag tog på mig mina snöskor,

men den här streckan var otroligt jobbig för mig,

vattnet var slut, det var riktigt mörkt,

det som man fick gå emot var den röda lampan som

satt i toppen på telemasten vid fjällstationen.

På några ställen var isen mörkare, där hade det runnit en del vatten under. där slog jag staven igenom så att jag kom åt lite vatten. Men vi gick på snedden i en lutning från berget så vattnet hade runnit neråt, därför fick man bara tag i lite blöt is.

Jag trodde inte att det gick att bli så desperat efter vatten
Vi kom till slut fram till fjällstationen, då hade de ställt ut marsaller på flera ställen i skogen,

det var riktigt fint och välkomnande, Det var Påskafton.

.

Det var otroligt skönt att komma tillbaka!

Klockan var nu 22.30.

.

VI HADE BESTIGIT KEBNEKAISE!!